tisdag 22 maj 2018

Sista vakten

"Sista vakten" är nummer tre i Stephen Kings trilogi om den pensionerade polisen Bill Hodges. I den här, precis som i de två tidigare böckerna i serien "Mr Mercedes" och "Den som finner", är Mercedesmördaren Brady Hartsfield i händelsernas centrum trots att han numer förvandlats till en grönsak. Han anses hjärndöd och befinner sig på en klinik. Frågan är om han är så hjärndöd, ändå. Det händer konstiga saker kring honom och vissa i personalen säger sig uppleva mystiska saker då de är i hans rum.

Det som får Bill Hodges att börja tro att något inte står rätt till är då det dyker upp mystiska självmordssfall, vilka samtliga på något vis kan knytas till Hartsfield. Det verkar ha satts igång en självmordsepedemi bland ungdomar och frågan är om han kan få något att tro på sina misstankar. Brady Hartsfield är ju oskadliggjord och kan inte göra någonting, eller kan han det...?

Jag har alltid varit stor slukade av Stephen Kings böcker, men jag måste erkänna att den här var jag inte alls speciellt förtjust i. Den var betydligt mer seg är vad som är vanligt och det blir väldigt utdraget innan det närmar sig en upplösning. Trots det så finns det en intressant och skrämmande samhällsaspekt i boken och det är internets förmåga att skapa masshysteri samt dataspelens inverkan på den yngre generationen, men ändå inte tillräckligt mycket för att göra den till en "måste-läsa-bok".

onsdag 16 maj 2018

Sköna maj och golfpremiär

Vilken maj vi har haft så här långt! Prata om att bli helt överrumplad och bara sådär plötsligt få dyka in i garderoben och leta fram de där kläderna som knappt var använda på hela sommaren förra året, de där sommarklänningarna och tunna linnena. Frågan vi alla ställer oss nu är naturligtvis, hur länge kommer det att vara? Vi är ju liksom inte invaggade i någon slags sommarsäkerhet i den här delen av världen...

Att få inleda golfsäsongen i det här vädret var minsann inte helt fel, och inte sådär vanligt heller. De där rundorna som brukar företas i fleecetröja och regnställ gick nu av stapeln i kortbyxor och ärmlös jumper - helt underbart!


"Jaha", tänker ni nu som inte spelar golf, "är det vettigt det, att tillbringa de där ljuvliga kvällarna på golfbanan"? Och tro det om ni vill eller ej, men det kan det faktiskt vara. Att kunna gå där, bland de nygrönskande träden och lyssna på fåglarna som kvittrar ikapp och göken som gal, det är helt magiskt. Att golfspelet väldigt sällan är magiskt spelar ingen roll, det är i alla fall ett fantastiskt sätt att tillbringa en milslång promenad på. (Skulle man dessutom träffa bollen så är det väl lite bonus, men som sagt, absolut ingen nödvändighet)



Nu är det ju inte bara fåglarna som vaknat till liv, utan även våra ringlande kamrater. Igår mötte vi ett sådant där praktexemplar som man hittar i skolböckerna. Tydligare sicksackmönster får man liksom leta efter. Och ja, jag tycker den är vacker! Eftersom huggormar parar sig nu på våren, så är det mycket möjligt att den här var på jakt efter en partner, vem vet? Ungarna föds sedan levande i augusti-september och så kan jag passa på att ta död på myten om att ungarna är giftigare än de vuxna huggormarna, det stämmer nämligen inte, så nu vet ni det. Det är väl ungefär som den där myten som en hel generation blåögt gick på, att man inte skulle få bada förrän det gått en timme efter man ätit den där smörgåsen på stranden...


Nu tänker vi lämna den svenska värmen några dagar för att kontrollera hur läget är i de lite sydligare delarna av Europa. Vi ska nämligen tillbringa en långhelg hos kompisar på Mallorca och styr mot Stockholm och Arlanda i kväll.


söndag 13 maj 2018

Valborg i Cannes

Visserligen är det lite historia nu, men årets Valborg spenderade jag tillsammans med några kamrater i Cannes. Några härligt varma dagar innan värmen slagit till i Sverige.


Precis som sig bör, så blev det gott om härliga sittningar med god mat och dryck. Och vad vore en vistelse i Cannes utan den obligatoriska Moule Frites, och lite sniglar blev det också. Det är konstigt, men på något vis smakar det mycket bättre där än vad det gör på hemmaplan. Om det beror på smaken eller på omgivningarna är svårt att avgöra, men så är det i alla fall.



En liten förmiddagskaffe på torget tillsammans med alla loppisstånd ingår också. Varför ändra på ett vinnande koncept, liksom...


Att ta en morgonpromenad utefter strandpromenaden är aldrig fel det heller. Det är speciellt att insupa atmosfären innan allt kommer igång och det fortfarande är rätt lugnt överallt.



Nu håller filmfestivalen på för fullt och den röda mattan som förbereddes under tiden vi var där har säkert vid det här laget blivit trampad på av ett antal skådespelare och regissörer.


Filmfestivalen i Cannes startade 1946 och har med undantag för tre år (1948, 1950 och 1968) hållits varje år. Första åren var det fyra pris som delades ut: bästa film, bästa regissör samt bästa manliga, respektive kvinnliga skådespelare. Sedan dess har det ju tillkommit ytterligare ett antal priser, varav det mest prestigefyllda, Guldpalmen, har delats ut sedan 1955.


Två svenska filmer har fått guldpalmen, 1992 fick "Den goda viljan" priset och 2017 var det Ruben Östlunds "The Square" som vann den. Nu får jag erkänna att jag skäms lite, jag hade nämligen ingen aning om att det var en svensk film som vann förra året, än mindre vad det är för film. Det kanske är läge att ta reda på det...


Nåja, filmfestival eller inte, Cannes är en trevlig stad och det lär bli fler besök med fler vidhängande inlägg. Den här gången blev det inga utflykter, utan vi tillbringade samtliga dagar på plats, men det är som sagt inte fel det heller.


lördag 12 maj 2018

Se till mig som liten är

I Dag Öhrlunds fjärde bok om polisen Ewert Truut, "Se till mig som liten är", kastas Truut dramatiskt  in i händelserna genom att han håller på att bli skjuten av en ung kvinna som hittas sittande på en parkbänk. Det visar sig att kvinnan har varit utsatt för en fruktansvärd tortyr och frågan är av vem och varför. Fallet har kopplingar till människohandel och fruktansvärda pedofilbrott. Utredningen sker av Ewert tillsammans med kollegorna Måns och Carolina, och ju längre de kommer i sin utredning, desto klarare står det att det finns förgreningar högt upp i samhällsskiktet där det finns starka krafter som till varje pris vill stoppa utredningen.

Det är en ruskig bok som tar upp fruktansvärda teman som människohandel och barn som utsätts för oerhörda handlingar. Vissa delar är så detaljerat beskrivet så att det får sig att vända sig i magen. Sedan finns naturligtvis alla sedvanliga ingredienser i svenska kriminalromaner, poliser med kärleksbekymmer och personliga problem som gör att många runt omkring blir lidande. Vissa delar känns som om det skulle skalas ner i längd till fördel för de delar av boken som verkligen känns relevanta. De delarna däremot, gör verkligen boken till en riktig bladvändare.

Det här är den andra boken om Ewert Truut som jag läser, och jag vet att jag tyckte att den tidigare "Tryggare kan ingen vara" innehöll alldeles för många och ingående beskrivna sexscener, de finns här också, men nu är de inte alls lika många och definitivt inte lika detaljerat beskrivna vilket känns som ett klart lyft.

En helt ok kriminalroman som verkligen tar upp ett aktuellt och skrämmande samhällsproblem.

måndag 23 april 2018

Ett år senare...


För ganska precis ett år sedan höll vi som bäst på att tömma lägenheten i Singapore för att, efter närmare åtta år, lämna "den lilla asiatiska ön" för ett återvändande till Sverige. Jag hade tillryggalagt sista etappen på mitt projekt att promenera runt landet, vi hade slängt och sålt av det vi inte ville ha med oss hem och väntade på flyttfirman för att packa ihop de ägodelar vi skulle ta med oss till Europa.


Hur gick det då? Har vi det bra och hur mycket saknar vi egentligen Singapore? (Om ni inte vill veta svaren, så gör det inte så mycket, ni kan ju enkelt sluta läsa här och så kan jag leva i tron att ni läste och var väldigt intresserade...)


Jag kan säga som så, att det har gått väldigt bra. Visst finns det mycket jag saknar, i alla fall om jag börjar tänka efter, men i det stora hela så känns det bra att vara tillbaka. Året som gått har gått väldigt fort, samtidigt som jag bilan kan fundera på om jag verkligen varit där borta så länge. Om jag verkligen har upplevt och gjort allt det där som jag har. Ibland känns det nästan som om det var i ett annat liv, i en annan tid. Himla tur faktiskt att det finns bildbevis!


Jag har fått ett jobb som jag trivs bra med, så det är väl även det något som bidrar till att trivseln finns.

Sedan är det klart, att det känns alltid enklare med det mesta när ljuset kommer tillbaka, fåglarna kvittrar och uteserveringarna fylls till bredden med soltörstande vinterbleka svenskar som vänder näsan mot solen. Fast det går inte att helt låta bli att sakna känslan av att inte behöva ta med en (eller två!) tröja och vira in sig i en filt när solen försvinner, utan det räcker med en tunn klänning och glasen immar när den kalla drycken möter värmen.


Men i det stora hela, så kan jag inte säga att vi saknar Singapore, kanske är det så, att det är livet i Singapore som är mer saknat, men ändå...vi har det bra här och nu njuter vi av det vi har, så får vi väl se vad som kan hända i framtiden. Det är det ju liksom ingen som vet...


Om någon skulle råka fundera på hur det gick med de saker vi hade med oss från Singapore kan jag berätta att det mesta är uppackat och på plats, men det finns fortfarande alldeles för många saker som fortfarande står i kartonger i ett förråd. Någon gång kanske de också kan komma på plats, vem vet?

söndag 22 april 2018

Tre minuter

Författarduon Hellström och Roslund har i och med boken "Tre sekunder" skrivit bok nummer sju om  den lite trumpne kriminalkommissarien Evert Grens. Han är butter och tvär men har ändå något som gör att man lär sig tycka om honom. Och i "Tre sekunder" träder en något mjukare och mänskligare person fram, även om det hela startar med att han efter ett raseriutbrott blir placerad i häktet av den åklagare han hatar över allt annat.

Här återkommer Piet Hoffman som tidigare fanns med i boken "Tre sekunder". Han arbetar som infiltratör, är dödförklarad av svenska myndigheter och det finns enbart ett fåtal personer som vet om hans existens. Hoffman lever numer i Colombia tillsammans med fru och barn med uppdraget att agera infiltratör åt amerikanska polismyndigheter.

Då en amerikansk toppolitiker blir kidnappad av PRC-gerillan, vilka Hoffman infiltrerar, ställs hela hans tillvaro på sin spets. Han blir plötsligt misstänkt av såväl de han infiltrerar som de han infiltrerar åt och tillvaron blir en kamp på liv och död. Av olika anledningar blir det just kommissarien Evert Grens som får åka till Colombia och agera mellanhand och bistå Hoffman med uppgifter som ska hjälpa honom frita den kidnappade politikern.

Det här är, precis som deras tidigare böcker, en realistisk skildring av ett stort samhällsproblem. Nu är det narkotikan som står i fokus. Unga pojkar som agerar kurirer och mördar mot en liten betalning för att få pondus och klättra på stegen. Det är absolut en mycket bra bok, även om jag kan tycka att det är onödigt många detaljer ibland. Sedan kan man absolut ifrågasätta Piet Hoffmans förmåga att överleva det mest och det är en lite förutsägbar handling, ända fram till det något oförutsägbara slutet.

Det är en skrämmande bild av drogkartellernas makt som visas och det är lätt att dra paralleller till de gängkrig och skottlossningar som idag förekommer oroväckande frekvent i Sverige.

torsdag 5 april 2018

Säsongens sista vinterinlägg

Nu får det vara bra med snö och is. Visst är det ljuvligt när solens strålar börjar värma sådär på vårkanten och påskhelgen var fantastisk med sina soliga dagar och vi hade det underbart ute vid stugan där vi tillbringade några dagar, men nu vill bli vi av med allt det vita.


Det visade sig att isen inte var speciellt tunn, utan närmare bestämt väldigt tjock, så fter att med hjälp av en isborr ha konstaterat att isen var mellan 40 och 50 cm var det inte så himla svårt att ta beslutet att göra det någon en gång gjorde vida berömt, det vill säga att gå på isen.


Det blev en promenad över till öarna där vi kunde njuta av solen och vyerna från några uppvärmda klipphällar.


Nu hade vi ju ändå borrat upp några hål, så det var klart att fiskelyckan skulle testas också. Det var väl inga helhjärtade försök, utan mest för skojs skull, och det kan ha varit så att de små abborrarna förstod det, så de brydde sig inte nämnvärt. Att det där att fiska i ett litet hål i isen heter "att pimpla" vet väl de flesta, men nu har jag förstått att det går att pimpla även utan hål i isen minsann. I NE beskrivs pimpla på följande vis: 

”fiske där betet utgörs av en pirk. Det bedrivs främst från is men även från båt. Vanligen används ett 15-30 cm långt pimpelspö. Kroken kan vara agnad med t.ex. maggot, mask eller räka eller vara försedd med garn eller plast i olika färger.”

Alltså kan det heta pimpla även om man gör det på sommaren, bara man använder sig av rätt redskap. Om någon skulle fundera på vad "pirk" är så är det synonymt med blänke, bete för pimpelfiske eller agn av blnakmetall. Så nu vet ni det! Om det är kunskap att skryta med eller inte, det får ni avgöra helt själva.


I alla fall  så blev det några ljuvliga dagar, men nu får det gärna bli vår på riktigt. Samma tid för ett år sedan gick sjön upp helt och blev isfri, så nu väntar vi med spänning på när det kan bli i år. Med tanke på den mängd regn som nu har fallit några dagar, så finns det i alla fall hopp. Nu ska det åtminstone inte bli fler snöiga inlägg från mig den här säsongen...